Det som inte får glömmas

På planet hem i går kväll läste jag en intressant krönika av Lars Lindström på Expressen. Han har en bra poäng när han beskriver det stundtals euforiska uttalanden som vi politiskt aktiva gör om Kinas framväxande ekonomi. Vi får inte glömma det ansvar vi har, att när vi talar om Kina, samtidigt kritisera landets förtryck av sina medborgare. Trots positiva inslag som en ökad liberalisering av marknader är landet fortfarande en diktatur som inte accepterar oliktänkande. Därför är det nödvändigt att i fortsatta kontakter med landet aldrig dämpa rösterna när det gäller kraven på mänskliga rättigheter och demokrati.

En framväxande marknadsekonomi på bekostnad av mänskliga rättigheter får aldrig accepteras. Så är det.

Varför hatar inte alla Kina?

Dagens största utrikespolitiska mysterium handlar inte om "USA-hatet", utan om varför det inte finns något Kinahat. Alla älskar Kina. Politiker i alla läger hyllar den politiska stabiliteten i en kommunistisk diktatur som torterar och fängslar oliktänkande, förtrycker minoriteter och avrättar ett par tusen människor om året.Varför älskade inte Lars Leijonborg Sovjetunionen?Vid en middag häromkvällen ställde jag den frågan, men jag fick inget bra svar. Ändå fanns både en professor i filosofi, ett departementsråd från UD och en läkare utan gränser vid bordet. Är svaret för enkelt? Är svaret en offert vi inte kan tacka nej till?

LARS LINDSTRÖM
lars.lindstrom@expressen.se