Armenien - summering

Nu är det dags att berätta mer om Armenien. När vi anlände till huvudstaden Yerevan i onsdags fick vi möjlighet att bekanta oss med staden som har en säregen prägel eftersom det byggs överallt men också eftersom de gamla tidstypiska sovjetbyggnaderna står där som minnen över en svunnen tid.

Skillnaderna mellan storstad och landsbygd skiljer sig dramatiskt. Efter två dagars briefing om valet, partierna och valprocessen var det dags att ge sig ut. Jag hade också pluggat som en bäver (som Maud skulle säga) för att läsa på allt jag hittade om Armeniens historia, kultur och politiska situation. Jag och parlamentarikern Barbara från Schweiz mötte vår chaufför och tolk i hotellobbyn klockan sex på morgonen. Vår chaufför arbetade egentligen som skulptör och vår tolk var anställd för USAs fredskår i Armenien. Vi hade blivit varnade för att den största faran för oss var trafiken. Många kan knappt köra och det är inga problem att köra berusad. När vi upptäckte att bilen saknade bilbälte var det inte så roligt men det var bara att gilla läget.

Vi hade blivit stationerade vid sjön Sevan och gränsen mot Azerbajdan Vägen dit började bra med asfalt men mot slutet handlade det mest om gropiga, söndriga vägar som bitvis var lera och mindre vattensjöar. På vägarna mot slutet gick det också åsnor, kossor och hästar överallt så vi fick försöka att kryssa mellan dem så gott det gick.

Första övervakningen skedde i en större stad, Sevan. Röstlokalen var ett kulturhus och mannen som ansvarade för processen var oerhört noga med att allt skulle gå korrekt till. De hade fått ett kassaskåp som de inte fick öppna förrän klockan 07.00 och som innehöll stämplar, valsedlar etc. Vi stannade i cirka två timmar och vad vi såg så gick allt korrekt till. Efter detta åkte vi vidare till mindre byar där det bodde flyktingar från Azerbadjan. Det går knappt att beskriva hur fattigt de hade det. I en by bodde det 600 personer och det såg ut som en krigskådeplats som lämnats 40 år tidigare. Men det var bara det att det bodde fortfarande gamla, unga och barn där.

En vallokal låg i en gammal sovjetisk skola som hette typ Skola nr 44. Den hade lämnats vind för våg av den sovjetiska regimen och nu gick det 44 flyktingbarn där. Det fanns ett par stolar, en hylla med labratorieurustning som såg ut att komma från 20-talet och en svarta tavlan. När jag frågade efter toaletten fick de problem eftersom de bara hade ett dörrhandtag (skolbyggnaden var enorm). Så de fick gå upp i korridoren och hämta handtaget för att sen hänvisa mig till ett rum med klinker och ett hål i golvet. De överlevde genom att de tog mjölk till en fabrik som gjorde ost och liknande som de kunde leva på. Ingen hade arbete men det var inte det värsta sa de utan att de inte hade någonting att göra. Men trots att de hade det så illa så var många fantastiskt generösa och bjöd på det lilla de hade och vi kände oss alltid välkomna. Överallt när vi sen reste runt blev vi bjudna på kaffe och godsaker och de fick oss alltid att känna oss som gäster i deras hem. Det var skönt att se att flera också hade nära till skratt mitt i allt elände. Nu var detta extremt eftersom de var flyktingar, i de flesta andra byar i Armenien lever befolkningen betydligt bättre och har både arbete och fritidssysselsättning.

Jag vet att OSCE har uttryckt farhågor om processen innan valet men under själva valdagen så gick det korrekt till vad jag hörde och såg. 1100 av ca 1900 vallokaler övervakades vilket är en riktigt bra täckning.

Vi övervakade också rösträkningen i en vallokal. Det var iskallt och vi var kvar i lokalen från 19.30 till 03 på natten. Dels berodde det på den oerhört komplicerade proceduren att fylla i röstprotokoll men också på att vår bil gick sönder när vi äntligen skulle hem. Samtidigt var det flera i lokalen som började dricka vodka för att hålla värmen så ett tag kände jag mig rätt liten kan jag säga. Men, efter att vår tolk skällt ut byborna för att de inte hjälpte oss med bilen i det becksvarta mörkret och kylan så fick vi äntligen hjälp. Vi kom lyckliga tillbaka ett dygn senare från det att jag hade vaknat.

Ett äventyr således och jag har upplevt så generösa människor och jag kommer mer än gärna tillbaka till landet. Alla siffror pekar i rätt riktning i Armenien så om tio år ser det nog helt annorlunda ut än idag. Förhoppningsvis leder marknadsekonomi, demokrati och sociala skyddsnät att fler kan ta sig från fattigdom till arbete och egen försörjning.

Berget Ararat som är en symbol för landet är förresten det berg som Noak anlände med sin ark på. Jag fick berättat för mig att Turkiet (som Armenien ligger i konflikt med) ifrågasätta varför de har berget som symbol när det ligger i Turkiet? Då svarade Armenien med att ifrågasätta om månen är Turkiets eftersom landet har månen som symbol. Ett bra och kaxigt svar tycker jag.

Det känns iallafall bra att ha varit delaktig i arbetet för demokrati och frihet, nu ser jag fram mot nästa val.

Önskar ni läsa mer om OSCE eller vad organisationen uttalade i samband med valet så kan ni läsa mer här.