När jag gick i skolan upplevde jag samma sak. Vissa fick rosor. Andra inte. Gymnasietiden var en period där vi försökte hitta oss själva. Det var viktigt att vara omtyckt. Så kom alla hjärtans dag. Det som skulle vara något trevligt förvandlades till obehag.
Den tryckta stämning som fanns i klassrummet gick inte att ta miste på. Skulle man få en ros eller till och med en bukett? Eller skulle man bli utan, och känna utanförskapet stämplad i pannan? För dem som inte fick rosor var dagen en tung dag. Tunga steg ut från klassrummet för att möta frågorna - vadå? fick du inga rosor? Andra som fick visade stolta upp sina buketter och rosfång...
Alla hjärtans dag är inte en dag för alla hjärtan... fast det borde vara så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar