onsdag 24 januari 2007

Duktigsjukan

"Du har sannolikt prestationsbaserad självkänsla och är i riskzonen för att stressa dig sjuk!"

Det ovanstående är mitt resultat (eller diagnos) som jag fick efter att ha gjort Expressens test om jag är i riskzonen för Duktigsjukan. Jaha, då var jag sjuk...det är bara det att jag inte känner mig sjuk.

Bakgrunden är en undersökning som visar att fyra av tio unga kvinnor lider av duktigsjukan.- Vi har skapat ett samhälle som är livsfarligt för yngre kvinnor, säger stressforskaren Aleksander Perski till Expressen. För sex år sen var kvinnor i 55-årsåldern, som varit anställda länge i den offentliga sektorn, de som oftast drabbades av utbrändhet. I dag är de vanligaste patienterna omkring 35 år.

Intervjuer med kvinnorna avslöjade en gemensam faktor - dålig självkänsla och höga prestationskrav på sig själva och omgivningen. Duktigsjukan börjar tidigt, kanske redan i lågstadiet. De blir utbrända, orkar inte med att kämpa till slut. Ingen sätter stopp. Att tjejer och kvinnor drabbas hårdare än killar och män beror på ojämlikhet, tror Perski.- Tjejer och killar har inte samma möjligheter.

Efter att ha läst artikeln slås jag direkt av känslan att det är förjäkligt att kvinnor ska behöva överprestera hela tiden. Men, så sansar jag mig och rannsakar istället mig själv. Jag hade nästan full pott på testet och resultatet verkar indikera att "här är en person som behöver hjälp". Men, nu råkar det vara så att jag är resultatinriktad som person och jag känner många andra kvinnor som är det också. Vi mår bra också, väldigt bra.

Egenskapen att vilja prestera och se resultat är ingen sjukdom. Det är klart att om man mår dåligt av en prestationsinriktad skola eller arbetsplats som ställer höga krav så bör man tänka igenom sin situation. Vi som istället drivs och mår bra av att prestera, sätta målsättningar och arbeta hårt för att nå våra uppsatta mål måste få göra det utan att det ska betraktas som att vi är sjuka.

Problemen är snarare att många kvinnor fastnar i anställningar i offentlig sektor som gör att de inte mår bra. Genom att uppmuntra till fler aktörer i exempelvis sjukvården kan fler våga säga upp sig och starta eget, eller iallafall välja en annan arbetsgivare. Avlastning via hushållsnära tjänster kommer också att underlätta.

Sanningen är att om du vill göra karriär krävs det hårt arbete. Vissa väljer det, andra inte. Det finns inget rätt eller fel men om du vill klättra finns det inga genvägar och då måste du prestera. Så länge du mår bra av vad du gör så fortsätt! Mår du dåligt uppmanar jag dig till att sluta med det du gör och hitta andra vägar.

Problemet är väl snarare att kvinnor i företagsvärlden inte erkänner hur hårt de arbetar. Det verkar vara tabu för en kvinna i chefsposition att berätta att hon väljer bort barn för karriären, eller att hon överlåter sagoläsningen till make eller mormor. Istället blir bilden att kvinnorna både håller telefonmöte med ledningsgruppen samtidigt som de hjälper till med matteläxan och lagar kvällens middag...och det går sååå bra. Jag säger inte att det går, men jag tror att det är svårt.

Det blev kanske ett lite väl långt inlägg men det här är viktigt! Döm inte kvinnor som presterar som sjuka, män har alltid fått vara duktiga, så varför ska inte vi kvinnor få vara det?

1 kommentar:

EdvinAlam sa...

Det är klart att kvinnor också ska kunna få visa framfötterna och vilja prestera bra ifrån sig :)